lillabloggisen

Idag när kidsen skulle sova middag på förskolan så låg jag bredvid en liten kille på 2 år som rent utséendemässigt har vissa drag av min USA-grabb. Det var en mindre bra idé att jag skulle ansvara för att söva honom, för vad som skedde var att jag började gråta. Jajemen.

I alla fall, tänkte på sista gången jag såg lilla Frank, hur jag kramade honom och visste om att det var den absolut sista gången jag skulle få se honom. (Okej, det här blir för jobbigt, jag gråter igen...) Han stod i sin pyjamas på trappan vid ytterdörren och så vinkade han och sa "hejdåååår" på sitt lilla sätt. Sen hoppade jag in i bilen med ett års packning och lämnade det där huset och den där familjen bakom mig. Kändes som på film.

Åh min fina fina fina fina FINASTE kille! Hade allvarligt inte tvekat en enda sekund på att adoptera honom om chansen fanns. Aldrig någonsin! Älskar ju honom typ över allt annat? Hade aldrig i mitt liv tänkt mig att ett BARN skulle få en så stor betydelse för mig. Liksom, vadå? Jag gillade ju knappt barn. Men så blev man kompiiiiiiis med Franklin - den finaste människan jag någonsin mött! Och det gör verkligen så jävla, jävla, jävla ont i hela mig att jag aldrig mer får träffa honom. Lite den där "olyckligt kär" känslan, då man inser att det aldrig kommer bli vi. Fast det här är värre. Mycket mycket värre. Alltså fyfan, ALDRIG MER TRÄFFA NÅGON MAN ÄLSKAR SÅ MYCKET! Typ det värsta som kan hända en människa :(((