lillabloggisen

Ni vet de där dagarna när man känner sig asful och hoppas att ingen man känner ska se en. De dagarna då man nästan skulle kunna be till gud att man inte stöter på ett gammalt ragg. Så var det idag när vi var ute och gick. Glömde dock att be, för plötsligt så springer ett (assnyggt) sådant förbi. Så snabbt jag kan tittar jag åt ett annat håll och hoppas att han inte kände igen mig. För liksom om jag känt mig snygg så hade jag säkert stannat honom och hälsat va? 

A.