lillabloggisen

Och idag har jag köpt nya fotbollsskor så nu kan fan körpensäsongen dra igång :)))))))))) Det är verkligen med skräckblandad förtjusning jag sitter här och beundrar mina nya skor. Gick ut från affären med sånt där lyckorus över mitt nya köp. Sen vid vidare eftertanke så inser jag att man faktiskt ska SPELA FOTBOLL igen. Det har ju ungefär varit det bästa jag vet mellan ålder 5-20, men de senaste 3 åren har man ju inte lirat överdrivet mycket. Tänk om man skulle komma på planen och ba "okej, minns inte vilken fot jag ska sparka med ens". Fast ne, det är ju inte direkt minnesförlust jag har drabbats av, det var ju mer lathetssjukan man åkte på. I 3 år. Lite lagom svår sjukdom att bli av med har jag märkt. 

1) Trängseln vid cyklarna på stationen

2) Att låsa upp mitt jävla lås till cykeln i samband med trängseln

3) Mina hörlurar som ska fastna i styret, i väskan, i jackan, i mig, i cykelstället

4) Trängseln i cykelstället hemma, samt igen, att låsa mitt jävla lås till cykeln i samband med trängseln

5) Min hiss som inte var på entréplanet när jag kom in

6) Min jacka som vägrade hänga på galgen

7) Min granne som gör nåt i sitt badrum så det hörs hit (vill allvarligt dunka sönder hela vägen i ren frustration just nu)

8) Min huvudvärk

9) Min trötthet

10) Min hungriga mage

Ja men typ på ett ungefär det. Mycket saker man kan hata inom loppet av 10 minuter egentligen. Känner just nu bara såhär: 

Fast sen inser jag att det är en sämre taktik så kör istället på den klassiska "blunda, andas och räkna till 10" (som man får använda ett par gånger om dagen på förskolan he he he)



Sen tittar jag ner på mig själv och inser att jag har varit hemma i 40 minuter och inte tagit av mig skorna ännu hihihihihiihih. Fick så bråttom till datorn ba eftersom ryktena på jobbet sa att Sipan hade fått lämna BB-huset :D

Och nu känner jag bara att jag ska göra köttfärssås till kvällsmat, för det är det bästa som finns.

Varsågoda för bilduppdateringen. Nu vet ni alla hur jag ser ut efter 7 timmars jobb och lite sånt. Häj!

Idag när kidsen skulle sova middag på förskolan så låg jag bredvid en liten kille på 2 år som rent utséendemässigt har vissa drag av min USA-grabb. Det var en mindre bra idé att jag skulle ansvara för att söva honom, för vad som skedde var att jag började gråta. Jajemen.

I alla fall, tänkte på sista gången jag såg lilla Frank, hur jag kramade honom och visste om att det var den absolut sista gången jag skulle få se honom. (Okej, det här blir för jobbigt, jag gråter igen...) Han stod i sin pyjamas på trappan vid ytterdörren och så vinkade han och sa "hejdåååår" på sitt lilla sätt. Sen hoppade jag in i bilen med ett års packning och lämnade det där huset och den där familjen bakom mig. Kändes som på film.

Åh min fina fina fina fina FINASTE kille! Hade allvarligt inte tvekat en enda sekund på att adoptera honom om chansen fanns. Aldrig någonsin! Älskar ju honom typ över allt annat? Hade aldrig i mitt liv tänkt mig att ett BARN skulle få en så stor betydelse för mig. Liksom, vadå? Jag gillade ju knappt barn. Men så blev man kompiiiiiiis med Franklin - den finaste människan jag någonsin mött! Och det gör verkligen så jävla, jävla, jävla ont i hela mig att jag aldrig mer får träffa honom. Lite den där "olyckligt kär" känslan, då man inser att det aldrig kommer bli vi. Fast det här är värre. Mycket mycket värre. Alltså fyfan, ALDRIG MER TRÄFFA NÅGON MAN ÄLSKAR SÅ MYCKET! Typ det värsta som kan hända en människa :(((

1) att jag träffade Molly Sandén och hon berättade för mig att anledningen till att hon och Eric gjorde slut var att Eric var otrogen med Mollys bästa bästa kompis. Inte gör väl Eric sånt :(((

2) att jag fick EN chans på mig att rädda Nathan i One Tree Hill från att bli kidnappad (för er som inte följer serien så är han just nu kidnappad) men lyckades inte åååhhhhh

I och för sig helt brutala mardrömmar det också. 


C.